Vad är livet?

Varför håller man på??

När dendär främmande blicken ser allt utifrån, så som jag kan göra vissa dagar, verkar allt så futtigt, fattigt, dammigt och skräpigt, en massa obehagliga klumpar som ligger och hänger överallt.
Men när jag håller på...håller på...man måste hålla på, vad ska man annars göra? När jag håller på och lever med och sjunker in i påhållandet glider världen samman, kroppen, tankarna, världen blir hel och det blir spännande, intressant, en upptäcksfärd, ett liv, mitt liv. Jag gör mitt liv. Vad kan jag annars göra?
Jag undrar så, är det bara jag som måste, som tvingas arbeta så hårt på att få ihop allting? Finns det människor som inte har något problem med det där, för vilka är livet helt ändå?